Post-lappar på whiteboard

Publicerad 28 maj 2014

Hjärnan lyssnar alltid

Jag är på väg mot Linköping med X-2000. Tågvärden berättar det sedvanliga om restiden, byten och restaurangvagnens utbud. Och så på slutet; vagn nummer fyra har en så kallad tyst avdelning. Här får inga mobilsignaler ljuda och ska det pratas ombeds man göra det i dämpad ton.

För någon från ett mer tättbefolkat land måste detta te sig oerhört exotiskt tänker jag. Det normala (även i Sverige) är ju annars att ljudmiljön är ganska förbisedd. Att det är så bullrigt på restaurangen att man knappt kan höra sitt lunchsällskap anses normalt. I butiken pumpar ofta så hög musik att man vill vända och gå ut. Tvärtemot avsedd effekt antar jag.

Inte heller på jobbet tänker vi till alla gånger. För mig har det blivit vardag att koncentrera mig på en arbetsuppgift samtidigt som jag hör kollegors småprat. Tror faktiskt att jag skulle sakna det om jag fick ett eget rum.

Men visst gör alla ljud något med mig. Även om jag försöker koppla bort dem så lyssnar och registrerar hjärnan konstant. Vad är oviktigt och vad behöver jag höra? Ju mer ljud desto mer får min hjärna jobba. Forskningen visar att det finns en koppling mellan stress och ljudkänslighet. Vanlig samtalsvolym kan för personer med utmattningssyndrom te sig obehagligt starka. Just de individuella skillnaderna är vi ofta dåliga på att ta hänsyn till. Även på jobbet kan en tyst avdelning behövas.

Taggar: Krönika