Publicerad 3 september 2014

Vi oroade oss när barnen bara ville chilla

Mina styvbarn var inte intresserade av skolan. Tvillingarna växte upp i ett hem med tusentals böcker. Mamman forskare, pappan bokslukare. När vi senare levde ihop pluggade jag på universitetet. Ungarna läste, men mest Harry Potter. Skolan tyckte de sög.

Vi frågade inte vad de ville bli, eller hur de ville leva, utan vad de ville plugga. “Kanske dataspel”, sa den ena, “men jag har inte matten.” Vi försökte hjälpa med läxorna. “Kanske film,” sa den andra. “Men alla svenska filmutbildningar är sjukt omoderna.” Vi försökte uppmuntra till att åtminstone filma och klippa så mycket och så ambitiöst som möjligt på fritiden. Ungarna föreslog att vi skulle chilla lite. De var skoltrötta, sa de, och viktigast var väl oavsett att skaffa sig ett jobb?

Om kvällarna när vi skulle sova låg deras pappa och jag och oroade oss. Barnens framtidsplaner kändes orealistiska. De drömde bortskämda drömmar, tyckte vi. Men vi fick medge att de inte var bortskämda i praktiken. I vår förort var folk inte för fina för servicejobb, en del av barnens vänner hade McDonalds som enda karriärplan. Vi uppmuntrade även dem, ibland framgångsrikt, att studera. Tvillingarna diversearbetade. “Plugga kan man sedan”, sa de. Jag var rädd att de menade “aldrig”.

I dag är ungarna 24 år. Ingen av dem har en utbildning, men bägge har heltidsjobb, fast anställning och förstahandskontrakt på boenden i Stockholmsområdet. Den ena jobbar med dataspel på ett museum. Den andra jobbar med högintensiva videoproduktioner.

Själv är jag 36 och har en litteraturexamen. Mina vänner sliter på korta kontrakt, blir oavsett utbildningsnivå arbetslösa i allt längre perioder. Andra är ofrivilliga företagare och saknar det mesta som socialskydd heter. Jag medger att oron för barnens framtid var en oro för en nedåtpekande klassresa, men har fått acceptera att deras val snarare gav motsatt resultat.

Visst skulle jag unna dem högskolestudier – men det kan de ta tag i senare, om studielusten vaknar, eller arbetslöshet tvingar dem att omvärdera sina val. De lär oavsett göra bättre ifrån sig i skolbänken när de är äldre, mognare, med större livserfarenhet att rikta sin nyfikenhet igenom. Och blir det inte så, och har de alltid jobb, då är jag tacksam, för det är en ynnest i dag.

Vi behöver ett samhälleligt samtal om det goda arbetslivet i det goda livet. Vi kan börja hemma. Fråga barnen hur de föreställer sig sin framtid. Och faktiskt lyssna.


Johanna Koljonen är författare, kulturjournalist och programledare.

Taggar: Krönika