Publicerad 24 mars 2015

Plötsligt stod det lilla kontoret i ny dager

Ett IT-startup som jag jobbar med ibland söker en programmerare med specifik kompetens. Företaget går bra men det är pyttelitet och lönerna är låga. Rekryteringen känns omöjlig; alla specialister har ju redan jobb. Vilken vettig människa skulle säga upp sig för en lägre lön? Vi fattade först senare att svaret är: någon som verkligen vill vidare.
Bland ansökningarna var det en som stod ut, precis rätt kunskaper, nästan lite för bra för att vara sann. Vi kan kalla honom Fahd. Han bokades omedelbart till Skype-intervju. Eftersom företaget är så litet att alla ändå nästan sitter i knät på varann fick hela personalen vara med.
Fahd visade sig mycket snabbt vara precis så kunnig som han lovat. Han bodde i Egypten, berättade han, med sin fru och deras tre barn. Samhällsutvecklingen efter revolutionen hade blivit en besvikelse. Vardagen var farlig och framtidsutsikterna deprimerande. Visst ville han bygga upp sitt land, men han måste också orka med sitt liv, tänka på sina barn.
Så Fahd och hans fru hade lusläst statistik över världens länder. De var egentligen bara intresserade av två parametrar. Befolkningens utbildningsnivå skulle vara hög och förekomsten av våld låg. Det var därför han sökte jobb hos oss.
Efteråt var alla ganska drabbade. Personalen kommer redan från tre kontinenter, så en fjärde hit eller dit är inget att orda om. Det var det där med våldet. Ingen i rummet hade någonsin gjort karriärrelaterade beslut för att säkra sina barns fysiska trygghet.
“Men vi kan inte rekrytera av sympati”, sa någon. “Det här är inte välgörenhet.” De andra höll med. Det var en lättnad att inte behöva säga nej, enorm tur att Fahd var bäst kvalificerad och dessutom trevlig. Tur för företaget att han så desperat ville iväg. Och en sån heder, när man tänker efter, att bo i ett land som är attraktivt för någon som kan få jobb och försörja sin familj var som helst på jorden. Plötsligt stod det lilla kontoret, det sunkiga vintervädret och alla dagishämtningar i en helt ny dager. Vad eftersträvansvärda liv vi har!
Fahd kan välja. Kanske hamnar han i Kanada eller på Nya Zeeland. Jag önskar att jag kunde säga “kom hit ändå, vi behöver dig i det här landet, vi vill samma saker.” Det vore bara inte helt ärligt. Hur välkommen han än är på sin nya arbetsplats vet jag inte längre om vi kan lova en man som heter Fahd att hans barn här aldrig skulle utsättas för våld.
Jag tänker på det hela tiden. Jag tänker att vi måste kämpa för det där landet som han föreställer sig, tills det innefattar alla som bor här.

Om Johanna Koljonen

Johanna Koljonen är författare, kulturjournalist och programledare. 

Taggar: Krönika