Publicerad 7 september 2021

Min papperskalender – en kärlekshistoria

"Vad många färger du har i din."

Femåringen ler så att smilgroparna visar sig, han gör uppehåll i målandet och sneglar på min kalender som ligger blottad på bordet. Sidorna är översållade med uppgifter i olika färger och grader av bråttom. Här och var syns pilar, utropstecken, krumelurer som ingen utom jag själv kan tyda. Varje gång någon i min omgivning får syn på kalendern måste jag komma med en förklaring. Jag mår ju bra av det, har jag sagt, ordning och reda och allt det där. När jag får skriva dit något nytt är det med samma tillfredställelse, samma känsla av att ha åstadkommit något, en upplevelse av kontroll i vardagstillvaron. Jag tycker om den vita fyrkanten längst ut på högersidan med plats för anteckningar. Och så bockarna förstås, ljuvligast av dem alla. När en uppgift är klar förtjänar den ju en bock i valfri färg.

Vi fortsätter, sonen och jag, hängande över varsin vit sida medan vi hummar lite nöjt. Så småningom blir det middagsdags, sen väntar kvällsrutinerna och så ny dag, nya möjligheter. Fem i sju, mitt i morgonpaniken, går jag mellan rummen och vänder på täcken och soffdynor, alla tänkbara ställen men nej, den har gömt sig bra. De kommande dagarna framlever jag som i en dvala, utan kalendern är min tillvaro uppluckrad. Timmarna fylls av en rastlös oro och jag tänker knepiga saker. Som att detta är ett tecken på något större, mer, orovarslande. Som att den är alldeles ensam därute i världen, min vän med året i silverskrift på framsidan.

Jag gör tafatta försök med digitala varianter som kollegor tipsar om och som alla tycks sluta på o – Trello, Miro – men inget kan ersätta min analoga vän. Jag går till bokhandeln för att köpa en ny likadan, men lunkar snart hem igen med en vag känsla av svek. Jag måste tro att den snart kommer hem igen.

Så en vacker majdag tar historien en ny vändning. Jag har just börjat vänja mig vid tanken på att aldrig få återse 2021. Jag har till och med testat ett av verktygen som slutar på o. Det är en lördag och städningsdags med P1 och Spanarna i lurarna. Leksaksboxen har formen av en brandbil. Locket är halvöppet, något glimmar till allra längst ner. Bakom en plirande tyrannosaurus rex och med en knallblå, slajmig groda klistrad mot ryggen ligger den så.

Jag ser på den en lång stund, väger den i händerna. Tänker: Min relik, min uråldriga dinosaurie. Hur kunde jag någonsin få för mig att välja bort dig? Välkommen hem, säger jag och stryker bort dammet.

Fakta om Ingrid Skarp

Ingrid Skarp är frilansjournalist och författare. Också verksam som föreläsare och samtalsledare för arbetsgrupper.

Taggar: Krönika